Jahaja, så har ännu en natt med 4 timmars sömn passerat. Hittills har jag varit bortskämd med att få sova ordentligt den 3:dje natten, men nu har vi visst brutit den vanan också. Man undrar ju bara hur länge man skall orka hålla på så här. Såg så väl på min son, där man inte fattatde att det kanske inte var viljemässigt, att han sen rasade i 180. Fr¨ågan är ju nu om hur och i så fall när han klararar av att ställa sig upp.

S¨åna här nätter kommer tankarna. Söka hjälp hos vc. Men vad kan de göra då? Slriva ut sovmedicin. Men den hjälper ju inte alltid, och på en del slår den helt fel. Hur kommer jag att fungera? Fast när de skulle ge mig samtalsstöd i januari hörde de ju inte av sig. Så bara att fatta läget. jag har inget värde för dem. Nu skulle man ju kunna tro att jag springer på vc ständigt. det gör jag inte. Här alldeles för sällan av mig dit. Vill inte gnälla, tror på självhjälp. Men fattar att i vissa lägen måste man söka hjälp, fast det är ju ingen mening, de har ju ingen att ge i alla fall. jo, uppåttjack eller sömntabletter.

Jag pratade med deras klinikföreståndare för en måad sedan. Då fanns det återigen anledning att göra anmälan till IVO, men tä'nkte hon får svara för dem först. Jo då skulle sonen få delta i något habiliteringsprojekt. Det är 5 v sedan och vi har inte hört något än, så vilket värde har patienten för vc egentligen? Och om man inte kan få hjälp där kan man ju inte få hjälp någonstans, då återstår ju bara en sak. Trist insikt.

Idag började samla in spillrorna av det som tidigare var mitt liv. Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln, men jag anar att det ännu är en lång lång väg att gå. Om jag når fram får tiden utvisa. Nu börjar man kunna skönja att det snart blir/är vår, vilket automatiskt gör att allt blir lättare. Jag hoppas jag hittar tillbaka under den ljusa årstiden så jag kan lägga upp ett litet lager av energi så jag slipper en sån här svacka igen.

Jag undrar också hur det kommer sig att en människa kan knyta upp hela sin tillbavaro på en enda person. När den personen försvinner faller allting.

De senaste 4 åren har faktiskt varit pest. Höstdepressioner kan man tänka, och så kanske det har varit också. Allt har i alla fall kännts lättare bara året har svängt så vi har fått mera ljus. Men under sommaren 2013 hände något som fick hela mig att bromsa in, och effekten av händelsen påverkar mig ännu dagligen. Och mitt i allt detta står jag och undrar vad som egentligen hände.

Vad var det då som hände då? Ingen som dog, inget djur vi gjorde oss av med, ingen som blev sjuk. Ingen vän man förlorade eller som flyttade. Nåt så löjligt som att min sons flickvän gjorde slut. Och! Skulle man kunna säga. Men den händelsen färgar våra liv dagligdags än idag. Det som är så konstigt är att sonen är vuxen, fast han bor hemma. Helan han rasade av Händelsen och vi med honom. Jag hade länge fasat för den dagen, och jag visste att den skulle komma. Jag hade även skissat på olika scenarior på vad som skulle kunna hända, men jag tror, som vanligt, det blev hundra gånger värre än jag hade väntat mig.

Sen tror jag att klimakteriet har med det här att göra, men det jag tycker är svårast, är det här psykiska problemet som jag bara inte kan hantera, för jag vet inte hur man gör. Det finns mäniskor man kan fråga, men vissa av dem vill man inte tynga med sina problem, andra, som har betalt för att tyngas av mina problem, har inte möjlighet att prioritera mina problem. Under vintern har jag känt att det bara funnits en väg kvar att gå, men känner för stunden att jag skall hänga kvar ett tag till, för att få upp sonen på banan igen. Men tittar man på verkligheten med pessimistiska ögon så kan man fråga sig, kommer han nånsin upp på banan igen, och med vems hjälp? En sak är säker, han använder inte droger. Det finns bara så mycket annan skit i världen.