De senaste 4 åren har faktiskt varit pest. Höstdepressioner kan man tänka, och så kanske det har varit också. Allt har i alla fall kännts lättare bara året har svängt så vi har fått mera ljus. Men under sommaren 2013 hände något som fick hela mig att bromsa in, och effekten av händelsen påverkar mig ännu dagligen. Och mitt i allt detta står jag och undrar vad som egentligen hände.

Vad var det då som hände då? Ingen som dog, inget djur vi gjorde oss av med, ingen som blev sjuk. Ingen vän man förlorade eller som flyttade. Nåt så löjligt som att min sons flickvän gjorde slut. Och! Skulle man kunna säga. Men den händelsen färgar våra liv dagligdags än idag. Det som är så konstigt är att sonen är vuxen, fast han bor hemma. Helan han rasade av Händelsen och vi med honom. Jag hade länge fasat för den dagen, och jag visste att den skulle komma. Jag hade även skissat på olika scenarior på vad som skulle kunna hända, men jag tror, som vanligt, det blev hundra gånger värre än jag hade väntat mig.

Sen tror jag att klimakteriet har med det här att göra, men det jag tycker är svårast, är det här psykiska problemet som jag bara inte kan hantera, för jag vet inte hur man gör. Det finns mäniskor man kan fråga, men vissa av dem vill man inte tynga med sina problem, andra, som har betalt för att tyngas av mina problem, har inte möjlighet att prioritera mina problem. Under vintern har jag känt att det bara funnits en väg kvar att gå, men känner för stunden att jag skall hänga kvar ett tag till, för att få upp sonen på banan igen. Men tittar man på verkligheten med pessimistiska ögon så kan man fråga sig, kommer han nånsin upp på banan igen, och med vems hjälp? En sak är säker, han använder inte droger. Det finns bara så mycket annan skit i världen.