Jahaja, så har ännu en natt med 4 timmars sömn passerat. Hittills har jag varit bortskämd med att få sova ordentligt den 3:dje natten, men nu har vi visst brutit den vanan också. Man undrar ju bara hur länge man skall orka hålla på så här. Såg så väl på min son, där man inte fattatde att det kanske inte var viljemässigt, att han sen rasade i 180. Fr¨ågan är ju nu om hur och i så fall när han klararar av att ställa sig upp.

S¨åna här nätter kommer tankarna. Söka hjälp hos vc. Men vad kan de göra då? Slriva ut sovmedicin. Men den hjälper ju inte alltid, och på en del slår den helt fel. Hur kommer jag att fungera? Fast när de skulle ge mig samtalsstöd i januari hörde de ju inte av sig. Så bara att fatta läget. jag har inget värde för dem. Nu skulle man ju kunna tro att jag springer på vc ständigt. det gör jag inte. Här alldeles för sällan av mig dit. Vill inte gnälla, tror på självhjälp. Men fattar att i vissa lägen måste man söka hjälp, fast det är ju ingen mening, de har ju ingen att ge i alla fall. jo, uppåttjack eller sömntabletter.

Jag pratade med deras klinikföreståndare för en måad sedan. Då fanns det återigen anledning att göra anmälan till IVO, men tä'nkte hon får svara för dem först. Jo då skulle sonen få delta i något habiliteringsprojekt. Det är 5 v sedan och vi har inte hört något än, så vilket värde har patienten för vc egentligen? Och om man inte kan få hjälp där kan man ju inte få hjälp någonstans, då återstår ju bara en sak. Trist insikt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag började samla in spillrorna av det som tidigare var mitt liv. Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln, men jag anar att det ännu är en lång lång väg att gå. Om jag når fram får tiden utvisa. Nu börjar man kunna skönja att det snart blir/är vår, vi...

De senaste 4 åren har faktiskt varit pest. Höstdepressioner kan man tänka, och så kanske det har varit också. Allt har i alla fall kännts lättare bara året har svängt så vi har fått mera ljus. Men under sommaren 2013 hände något som fick hela mig att...