Idag började samla in spillrorna av det som tidigare var mitt liv. Nu börjar jag skönja ljuset i tunneln, men jag anar att det ännu är en lång lång väg att gå. Om jag når fram får tiden utvisa. Nu börjar man kunna skönja att det snart blir/är vår, vilket automatiskt gör att allt blir lättare. Jag hoppas jag hittar tillbaka under den ljusa årstiden så jag kan lägga upp ett litet lager av energi så jag slipper en sån här svacka igen.

Jag undrar också hur det kommer sig att en människa kan knyta upp hela sin tillbavaro på en enda person. När den personen försvinner faller allting.